Jessica överlevde cancern – ”var den tuffaste tiden i mitt liv”

Jessica Norén fick ett mardrömsbesked vid 41 års ålder, hon hade fått cancer. Nu drygt sex år senare är hon helt fri från den men hon blir påmind varje dag om vad hon gått igenom. 

Jessica sitter vid köksbordet i sitt hem och har precis rotat fram gamla papper och mediciner som hon fick under den tiden. Vi går igenom lite av detta samtidigt som hon berättar om hur allting startade. 

– Jag började känna att jag var mycket tröttare än vanligt och hade ofta en feberkänsla i kroppen utan att ha feber. Detta utvecklades sedan till att jag även svettades extremt mycket under nätterna och började få klåda på konstiga ställen på kroppen. 

Detta var i slutet av augusti precis när hon kommit i gång med lärarjobbet igen efter ett långt sommarlov. När dessa symptom började visa sig sökte hon vård hos vårdcentralen utan något vidare resultat. Prover visade att Jessicas blodvärde var lågt och infektionsvärdet var lite för högt. Dessa resultat visade på att någonting var fel, men vad? 

– Läkarna kunde inte säga vad det berodde på trots att de gjorde alla möjliga tester. Det var en kämpig period för jag kände ju att något var fel eftersom jag inte mådde bra. Som tur var hade jag en läkare som aldrig gav sig utan gjorde allt för att hitta vad som var fel. 

Efter ett tag utvecklades symptomen ännu mer och Jessica beskriver att hon ofta blev andfådd och hade svårt att ta djupa andetag. Efter detta bestämde hennes läkare att hon skulle göra en magnetröntgen och måndagen den 24 oktober 2016 fick hon beskedet om att hon hade en tumör. 

– Nu fick vi reda på att det var något, men inte vad eller hur allvarligt det var, beskriver hon.

Efter bland annat en operation och en 20 dagar lång väntan fick hon till slut veta vad det var som tagit över hennes kropp, hon hade fått klassisk Hodgkins lymfom, en tumör i lymfsystemet som satt mellan lungorna. 

– Det var den här väntan som var absolut värst, man visste inte hur illa det var och det var väldigt mycket tankar som snurrade i huvudet, säger hon. 

– Framför allt tänkte jag på barnen och vad de skulle behöva gå igenom om det skulle vara riktigt illa, fortsätter hon.

Hon berättar vidare om att hon sedan fick besked av en läkare som sa ”av pest eller kolera har du valt det bästa, detta fixar vi” vilket Jessica beskriver som en otrolig lättnad samtidigt som inställningen och känslorna förändrades helt. 

– Då kom tävlingsdjävulen fram och jag frågade bara när vi skulle börja ta död på skiten, säger hon och skrattar till lite. 

Efter detta blev det full fart, beskriver Jessica. Redan två dagar efter beskedet fick hon första dosen med cellgifter och totalt blev det 20 doser med cellgifter under ungefär 6 månader.

– I början gav inte cellgifterna den effekt läkarna önskade så de ökade dosen samtidigt som jag fick med mig massa mediciner och sprutor hem som jag skulle ta mellan cellgifterna. 

Som mest behövde Jessica ta två sprutor per dag, vilket hon tyckte var svårt i början. Hon berättar att hennes man fick hjälpa henne då hon tyckte det var obehagligt att göra det själv, men efter några gånger vande hon sig och kunde ta dem själv. Hon behövde också ta flera olika tabletter och vissa av dessa fick hon inte ens ta i med fingrarna. 

– När jag skulle ta de tabletterna var jag tvungen att ha handskar och ta upp dem med en tång för de var farliga när de var i kontakt med huden. Detta var så absurt för jag skulle ju svälja dessa tabletter. Då tvekade jag länge innan jag svalde kan jag säga, beskriver hon. 

Oroskänslorna hon hade innan behandlingen började också leta sig tillbaka mer och mer under medicineringen och behandlingen. 

– Tankarna på att jag skulle besegra skiten blandades ofta med en oro om att det inte skulle fungera eller om det skulle sprida sig. Det var den tuffaste tiden i mitt liv, att vara så nedbruten både fysiskt och psykiskt. 

Efter två veckor från första dosen av cellgifter började hon tappa håret och Jessica beskriver att detta också var något som tog hårt på henne. 

– Jag rakade bort håret så fort jag började tappa stora tussar, den delen klarade jag inte av. Det blev så påtagligt och nu syntes det plötsligt så tydligt på utsidan och det blev så uppenbart både för mig och andra att jag var sjuk, säger hon.

– Men samtidigt var det ett tecken på att cellgifterna gjorde sitt jobb så jag fick försöka hålla tankarna på det i stället, tillägger hon.

Hon tar fram en blond peruk som ligger ihop vikt i en låda och drar fingrarna genom den. Hon berättar att det var väldigt speciellt att åka till perukmakaren och försöka göra en peruk som hon skulle känna sig bekväm med att bära. 

– Sådana saker tänker man inte att man ska behöva uppleva i livet, det var väldigt svårt och en speciell process att ta fram en peruk som jag gillade och som liknade håret jag hade innan. 

Hon fortsätter berätta att hon använde peruken en hel del, men att hon samtidigt blev mer och mer bekväm med att visa sig utan den även för andra än familjen. 

Cellgifterna gjorde sitt jobb och tumören krympte mer och mer, till slut var det bara lite kvar och läkarna gjorde då bedömningen att strålbehandla bort det sista. 

– Egentligen hade det nog inte behövts utan resten hade kunnat dö av sig självt, men varken jag eller läkarna ville chansa och riskera att den skulle komma tillbaka om något år. Det var lika bra att få det gjort nu när man var inne i det i stället för att kanske behöva gör om allt igen, berättar hon.

Den 16 juni 2017 gjorde hon sista strålbehandlingen och efter flera röntgenundersökningar och prover kunde läkarna den 1 september meddela Jessica att tumören var helt borta. 

– Det var en otrolig lycka, jag bara skrek rakt ut och brast ut i gråt innan jag ringde till familjen och min mamma, säger hon med ett leende. 

I dag märker man inte av det Jessica gått igenom. Det enda ytliga som finns kvar från den tiden är ett ärr på halsen från första operationen, men hon beskriver att hon lever kvar med en del men som andra inte märker av. 

– Jag har fått nervskador i fingrar och tår som gör att jag blir väldigt kall och lite klumpig, och detta beror på cellgifterna. Sen har jag även förlorat nästan allt mitt luktsinne, vilket även lett till att mitt smaksinne förändrats något. Allt smakar inte som det gjorde förr. 

Hon berättar att hon även känner en helt annan oro när hon känner något i kroppen. Hon är mer lyhörd för kroppens signaler och övertänker ofta vad hon känner och vad det kan vara som gör ont. 

– Jag är ofta orolig men väljer att bära oron själv, jag har belastat min familj med tillräckligt mycket skit så vill inte att de ska oroa sig för mig mer. Jag vet att jag oroar mig i onödan och då väljer jag att hålla oron för mig själv även om jag vet att det kanske inte alltid är det bästa. 

Jessica berättar att det hon tar med sig från den här resan hon gjort är framför allt vänner och familj som ställde upp och att kroppen är starkare än man tror.

– Det är fantastiskt att veta att man har så många otroliga människor som ställer upp för en när det verkligen behövs, det är jag evigt tacksam för. 

Titta på videon nedan för mer information och fakta om cancer i Sverige.