Han ser till att hjälpen når ända fram

Sedan kriget bröt ut har bombnedslag, skjutningar och krigslarm blivit vardag för invånarna i Ukraina. Men detta hindrade inte pastorn Joel Oredsson från att åka ända in i händelsernas centrum. Kanske är det just det han är bäst på – att göra insatser på platser dit få andra vågar. 

Det är med ett leende som han skakar om min hand när vi möts utanför boendet på Lärkgatan 3 i Växjö. Växjöbon Joel ansvarar för boendet, som sedan 2020 drivs av Ulriksbergskyrkan i samarbete med Växjö kommun. Verksamheten är exklusivt till för ukrainska flyktingar, och redan under tiden jag följer honom till entrédörren berättar han ivrigt om syftet med boendet.

– Vissa andra som driver boenden för flyktingar gör det för att tjäna pengar. Fördelen med att göra som församling är att vi inte har något intresse av att tjäna pengar. Istället vill vi satsa på människorna, vi erbjuder utbildning i svenska till exempel, säger Joel. 

Joel visar mig till ett konferensrum mitt i byggnaden. Vi sätter oss på varsin sida om ett litet och nätt bord i trä – en gåva från en av Ulriksbergskyrkans församlingsmedlemmar. Medan jag ställer in mikrofonen berättar Joel att han sedan 2020 har varit anställd som pastor i Ulriksbergskyrkan, med huvudansvar för allt socialt arbete i församlingen. Innan dess arbetade han som polis i Växjö, något som han tycker att han har nytta av i sin nya roll. Sedan kriget i Ukraina bröt ut har han hjälpt till att se till att boendet på Lärkgatan har kunnat bli verklighet.

– Vi vill skapa meningsfulhet, glädje, hopp och trygghet. Det är det som är målet, säger Joel.

Resan till Ukraina

Joels engagemang för ukrainska flyktingar utvecklades så småningom till en vision att göra skillnad även innanför Ukrainas gränser. I mitten av december åkte Joel till Rumänien med några kollegor från Ulriksbergskyrkan. Inför resan anordnade de en insamling där varma vinterkläder efterfrågades. 

– Det kom jättemycket grejer, vi kunde fylla två stora lastbilar, berättar Joel lyckligt.

Resan var deras sjunde sen kriget bröt ut. Med Rumänien som bas brukar de därifrån göra resor med lastbilarna in i Ukraina. Joel beskriver att resorna i regel blir känslosamma, och den här gången var inte ett undantag. Han förklarar hur invånarnas utsatthet blir särskilt påtaglig när han är där på plats.  

– Jag har sett det med egna ögon, deras behov och hur utsatta de är. Vi vill skapa relationer på plats, så att de får förtroende för oss. 

”Vi köpte mat för 400 000 kronor”

Lastbilarna fylldes inte bara med insamlade kläder. I Rumänien köpte de även mat som de sedan levererade till Ukrainska invånare, bland annat i staden Lviv. Lviv har varit hårt ansatt under kriget, trots att det ligger i landets västra del, och bombats flera gånger. Därav är nöden stor, förklarar Joel. 

– Vi köpte mat för nästan 400 000 kr under några dagar. I Lviv fick vi möta människor i stor nöd. De hade tillgång till el ungefär en timme per dag, och de hade ungefär 10–12 grader i bästa fall där de bodde, säger han.

Joel och hans kollegor blir väl bemötta när de når in till Ukraina med lastbilarna. Genom deras tidigare resor i Lviv har de skapat goda relationer med organisationer och församlingar, men det är de Ukrainska invånarna som gjort störst intryck på Joel. 

– Vi har blivit väl bemötta, det finns en enorm tacksamhet hos alla vi möter. Flera säger att de är jätteglada för alla saker, som kläderna och maten, men de är faktiskt ännu mer glada för att vi är där på plats. Att få möta dem, be tillsammans, krama dem – det har varit det allra största, säger Joel.

”Jag trivs som bäst i farliga situationer”

Bara ett par dagar efter resans slut, blev Lviv återigen utsatt för bombningar. Joel beskriver med allvarlig ton hur över 100 missiler avfyrats precis mot den plats som han och hans kollegor nyss varit på. Även om han medger att detta blev omskakande för honom, upplevde han inte någon rädsla efter att ha hört nyheten. Joel förklarar att hans bakgrund inom polisyrket har härdat honom något, och att han i sin karriär trots allt har mött farligare situationer än såhär. En nyss sammanbiten Joel börjar plötsligt fnissa när han reflekterar över sin reaktion till händelsen. 

– Låter kanske inte helt bra men jag fungerar som bäst i farliga situationer. Jag blir inte rädd så lätt, men däremot har jag såklart respekt för det. Framförallt drabbas jag av medkänsla för de som är kvar, jag tänker på dem ofta. Hur går det nu för dem och sådär. 

Han tar sedan en kort paus, och det syns att han är fundersam. Han rynkar lätt på ögonbrynen innan han bestämmer sig för att förtydliga syftet med sitt engagemang. Snarare än att försöka uppsöka farliga situationer för sakens skull vill han påtrycka att han vill ge människor kärlek.  

– Jag har alltid varit noga med varför, vill inte att det ska vara för att det är häftigt. Det ska inte handla om sånt, utan om kärleken till mina medmänniskor. Det har varit drivkraften. Vi kan göra mer, och det är enormt glädjefyllt att kunna göra så konkreta grejer.

Vad säger din familj om att du utsätter dig för sådant? 

– Familjen är oroliga, men samtidigt så stöttar de mig. Jag har varit med om farliga situationer tidigare, så min fru Ellinor har väl vant sig lite. De har själva varit med i rumänien så de har också fått se delar av det här arbetet. Men vi rör oss i västra delarna, betydligt tryggare, säger Joel.

”Man blir aldrig densamme”

Trots riskerna med Joels arbete har han tillsammans med sina kollegor genomfört sju lyckade resor till Ukraina. När jag frågar honom om hur han ser tillbaka på resorna är han snabb att påpeka att han känner sig nöjd. Samtidigt erkänner han att det varit skönt att komma hem.

– Den största känslan är tacksamhet, oerhört tacksam till Gud, församlingen, till min familj. Evangeliet ska få praktiska konsekvenser, det ska vara på riktigt. Just nu över jul har det varit skönt att kunna vara hemma och landa lite.

Hur har resan påverkat dig personligen?

– Man blir aldrig densamme. Jag har mött människor mitt i krig, kvinnor i min egen ålder som förlorat sin make, barn i mitt barns ålder som förlorat sin pappa. Man blir förstörd på många sätt. Något jag tar med mig är att det har varit lärorikt att möta andra troende i andra kulturer, det vidgar tron, menar Joel.