Först en pandemi och nu en ekonomisk kris – när ska vi få vara studenter på riktigt?
För ungefär ett år sedan spenderade jag all min studietid framför datorn, idag har jag knappt råd att ladda den. Coronapandemin och den ekonomiska krisen har satt stopp för vad som ska vara den bästa tiden i mitt liv.
När jag för ett och ett halvt år sedan flyttade till Jönköping för att plugga var det i hopp om att få uppleva det liv alla pratade om. Friheten att få göra lite vad man vill, planera sin tid själv, flytta hemifrån, festa, träffa nya människor och börja skapa sitt eget liv. Så här blev det inte riktigt. Coronapandemin som alla trodde var över hittade nya sätt att ta över våra liv och det blev distansundervisning nästan hela första terminen. All fritid spenderades hemma och det tog lång tid att lära känna mina kompisar. Det var ju inte så det skulle bli. Alla äldre jag pratade med innan beskrev studietiden som bästa tiden i deras liv. De hittade på mycket och träffade nya vänner för livet. De satt inte hemma hela dagarna och stirrade på svarta bilder på klasskamrater på en dataskärm.
Men det blev ljusare, coronaviruset gav sig till slut och samhället började öppna upp. Jag började se en glimt av hur studentlivet faktiskt kunde vara och började förstå alla som pratat om studietiden som ”the time of their life”. Hur länge fick jag uppleva denna känsla då? Jo ungefär 6 månader, sedan kom nästa kris och invaderade studentlivet. Jag har alltid hört om att det är tufft ekonomiskt att vara student, men jag har ändå klarat mig bra under de månader då studentlivet tog fart. Däremot framåt oktober började pengarna ta slut mer och mer för att till sist inte räcka till mycket mer än mat, hyra, el och kurslitteratur. Återigen berövades jag på det roliga med studentlivet, friheten att kunna planera sin tid och göra lite vad man vill, när man vill. Veckohandlingarna steg med flera hundralappar och att bara köpa en pizza en kväll när man inte orkade laga mat gjorde att slutet av månaden fick bestå av nudlar. Jag vet att man ska vara glad för det lilla och att man faktiskt kan äta mat dagligen är en lyx i sig. Men när bilden av studentlivet målats upp som ett paradis kan man inte bli annat än besviken när man hamnar bakom en dataskärm i en iskall lägenhet.
