Nyheter Samhälle 

Sju deprimerande år

Emma Nordstrand är namnet på en till utsidan helt vanlig 22-åring. En 22-åring med jobb, sambo, föräldrar och syskon. Tittar man närmre så förstår man att så inte är fallet och att den helt vanliga 22-åringen är en av 190.000 andra svenskar som idag lever eller har levt med psykisk ohälsa. 

Emma Nordstrand. Foto: Amanda Jönsson

Folk i min närhet förstod mig inte, de ville inte förstå. 


År 2011: Början

Det var den där våren i åttan som allt började. Till hösten skulle hon börja i klass nio, sista året på den skola där hon lärt sig läsa, spelat basket på rasterna och tjuvrökt utanför fritidsgården. Just nu kretsade allt kring vilket gymnasium hon skulle börja ett år senare, och framför allt hur hon skulle göra för att komma in där hon ville. Emma ville inte vara duktig, hon ville vara bäst. Och med fritidsaktiviteter, kompisar, framtidsdrömmar och raka MVG:n började hon sakta tappa bort sig själv. När första året på gymnasiet var i full gång, var Emma påväg mot botten.

År 2012-2014: Hundåren

Hemma hos familjen Nordstrand rullade vardagen på. Emma berättar för mig att hennes föräldrar inte förstod henne utan försökte istället få henne att förstå att i perioder mår man dåligt. Varje människa har alltid hundår, hade hennes pappa sagt. Men i takt med att Emma blev förvirrad, sov dåligt och tappade aptiten började allvaret.

-Mamma gav mig numret till kuratorn på gymnasieskolan, men jag vägrade ringa. Istället började jag gå till BUP, som snabbt konstaterade att jag var inne i en medelsvår depression och att jag skulle börja ta antidepressiva och ångestdämpande medicin direkt.

Efter mötet med BUP gick allt väldigt fort för Emma. Hon kunde inte längre läsa långa texter vilket gjorde att hon halkade efter i skolan. Och redan i årskurs två på gymnasiet hade hon tillsammans med lärare bestämt att skjuta upp gymnasiet ett år till. Hon skulle få ta studenten med sin klass, men istället komma tillbaka efter hösten och fortsätta då istället.

-Tanken var att jag skulle bli frisk till dess, men det blev jag inte. Ett år till på gymnasiet blev två och jag mådde bara sämre. Tillslut hoppade jag av och har fortfarande inte en färdig gymnasieexamen.

I takt med att ett fjärde år blev aktuellt för Emma började även intriger i klassen och hon blev utfryst. Hon berättar att ett skadat psyke inte var en önskvärd egenskap hos en kompis och det gjorde klasskompisarna klart för henne. När vännerna gick på lunch låste hon in sig på toaletten i väntan på att rasten skulle ta slut.

-Folk i min närhet förstod mig inte, de ville inte förstå. Ångesten över att inte ha några vänner gjorde att jag fick panikattacker ofta, först när jag var stressad och sen i stort sett hela tiden. Jag fick hjärtklappning, svårt att andas och jag svimmade flera gånger i veckan.

År 2015-2017: Dimman

Nu, utan vänner och med skoluppgifter upp över öronen hamnade Emma i en svår depression. Dagar flöt samman till en massa av ångest och vakna nätter bestod av självmordstankar. Hon som brukade älska mat kunde inte känna doften utan att det vände sig i magen. På studentdagen, när alla i klassen höjde glaset för studentens lyckliga dar, stod Emma i bakgrunden. Förtvivlad och förvirrad. Det vå nästkommande åren beskriver hon som en dimma.

År 2018: Ett steg närmre frisk

Idag sitter vi hemma hos henne. I lägenheten luktar det nybakta bullar och kaffe. Hon tar en sipp på sitt kaffe medan hon berättar att hon slutat med antidepressiva, jag frågar henne hur hon mår idag. Hon funderar en stund.

-Mitt normalläge idag är okej. Jag klarar inte stressiga situationer och får lätt ångest. Men jag vägrar gå till en psykolog. Jag vill inte vara sjuk, jag vill må bättre och vara bättre. Skulle jag behöva prata med någon så skulle jag känna mig sjuk.

Hon berättar för mig om framtidsplaner och hur nu är första gången på länge hon tänkt så långt som fem år framåt.

-Psykisk ohälsa, depression är giftigt. I sju år har vi levt i symbios. Vi har delat en säng, en kropp, ett huvud. Nu är det dags för depressionen att flytta ut.

Ett leende skymtas när framtidsdrömmar kommer på tal. Foto: Amanda Jönsson

Situationen i samhället

Depression är den vanligaste formen av psykisk ohälsa i Sverige och var femte person har under någon gång i sin livstid fått diagnosen depression. Diagnosen debuterar i allt lägre åldrar och är idag ett av Sveriges största folkhälsoproblem. Källa: Folkhälsomyndigheten. En rapport från Socialstyrelsen visar att det till stor del är ångest och depressioner som bidragit till ökningen och att anledningen bland annat kan bero på ungdomars skolperiod.

Emma berättar att hon känner sig besviken över det faktum att det idag blivit populärt med depression och ångest.

-Psykisk ohälsa har nu uppmärksammats vilket såklart är bra, men dessvärre normaliserats på fel sätt och istället blivit en trend, vilket är helt sjukt. Vi som har riktiga problem förminskas och trycks ned av samhället. Folk säger att de mår dåligt, men det är en sådan stor skillnad på att vara deprimerad på riktigt och bara ha lite söndagsångest.

Råd till andra i samma situation

Emma berättar hur viktigt det är att våga öppna upp sig och be om hjälp. För trots att man känner sig ensam så finns det hjälp att få. Hon lyfter även vikten av att omringa sig med personer som förstår en, som verkligen lyssnar på riktigt.

-Du är inte en dålig människa för att du mår dåligt. Håll inte känslorna instängda. Lyssna på peppande musik, titta på roliga filmer och försök göra saker som inte trycker ned dig ännu mer. Försök att inte göra dig mer ledsen trots att du kanske vill det.


Var kan jag vända mig om jag behöver hjälp?

Behöver du någon att prata med, få stöd eller råd kan du vända dig hit:

Vid akut hjälp, ring nödsamtal 112.

Barnens rätt i samhället (BRIS)

Varje dag kl. 14:00- 21:00. Telefon: 116 11

Vill du hellre chatta? https://www.bris.se/for-barn-och-unga/logga-in/?ReturnUrl=%2ffor-barn-och-unga%2fchatten%2f

Rädda Barnens stödlinje

Varje dag kl. 15:00-18:00. Telefon: 0200-77 88 20

Amanda Jönsson

Related posts